vincykel

Tillbaka till jobbet igen, efter gårdagens debacle så var det rätt skönt att kunna få sätta sig på cykeln igen, och få något konkret att lägga tankarna på. Roberto kom och hämtade mig och cykeln på morgonen för att köra oss till Radda, där kunderna väntade på San Niccoló, http://www.hotelsanniccolo.com/en/index.htm.

På morgonen så lämnade vi Radda för att via Castellina och varma baden i Quercegrossa ta oss ner till Siena. Vi hade delat upp oss i två grupper idag, för att åkhastigheten och intresset för de lokala sevärdheterna skiljde sig åt alldeles för mycket i gruppen, för att det skulle vara gångbart för alla att hålla ihop hela dagen. Med regntunga moln i skyn så började vi rulla mot Castellina, och lämnade därmed den lilla trevliga byn Radda in Chianti. Vi (Jag, Cynthia, Tina, Thomas och Birgitta) hukade under regntunga moln, men vi lyckades lura det ordentligt genom att ta in på ett strategiskt beläget fik i centrala Castellina. I Castellina så finns det givetvis goda viner, men också en vacker och mystisk underjordisk tunnel i slottet, som användes till att försvara Castellina mot alltför närgågna fiender.

Vi hade delat upp oss idag, så systrarna Cynthia och Tina dundrade i 90 km/tim ner mot Monteriggioni, och jagade därmed livet ur stackars Roberto i "följebilen", de fyllde upp hela hans backspegel.

När Birgitta, Thomas och jag kom till Castellina så tog vi oss ett värmande klassiskt svenskt 11-kaffe i stans centrum, vi såg också några andra cyklister som hade intagit staden. På väg ut ur staden så tog vi vägen genom slottsmuren, den har några trevliga konstbutiker och en klart mysig restaurang, inte billig, men vilket käk sen! Vi fick några underbara nerförslöpor fyllda med vackra panorama över dalen ner mot den lilla befästa staden Monteriggioni. Vi stannade också till vid byn och vingården Fonterutoli, som jag tror vid det här laget har åtskilliga av sina viner på system. Kostar en del, men har en ganska lång smak med trevlig komplex struktur, och en underbar kropp.

Thomas dundrade förbi lunchstället jag hade tänkt ut, men det gjorde inget, för vi drog till Siena och åt där istället. Vilket visade sig vara tur, för lagom när vi klev in på Osterian Il Doccino precis utanför stadsporten så slog blixtarna och ösregnet till. Så vi kunde gott sitta där och smörja kråset medans vi väntade ut regnet. Hotellet Italia som de skulle bo låg i närhet av osterian, så det var inget problem att ta sig dit torrskodd. Så var därmed också den cykeldagen räddad! Av regnet att döma så tror jag Noaks Ark är väntad till Siena....

De amerikanska damerna på racerhoj hade dundrat runt halva provinsen i Siena innan det var dags att stanna in för lunch, som också blev i Siena (Il Capitano), precis innan regnet kom för dem också. Vi checkade sedan in på hotellet och sov middag en stund, innan det blev dags för att ha avslutningsmiddag med dem på Il Capitano. Cynthia och Tina var tvungna att resa hem tidigare än beräknat, så det blev en kort cykelvecka för dessa två damer. Nästa dag så hade de en båt i Venedig som väntade......

Kvällen började med några aperitivo på torget Del Campo, skådeplatsen för de traditionella hästkapplöpningarna. Avslutningsmiddagen lång, livad och mycket gott i magen, det gick väl åt några karaffer vin också vill jag minnas, och det kan ju förhöja vilken middag som helst. Vi provade t ex tre olika sorters Pecorino-ost, färsk, lagrad och ugnsbakad = mums. Tror en av kunderna lyckades komma över en Toskansk cigarr att provröka (visste ni att det odlades tobak i Toskana? Och saffran?). Det blev kramkalas innan vi skildes åt, modell amerikanska bamsekramar.

På kvällen så hade vi en underbar middag på Il Capitano som kommer att gå till historien, och jag tror ingen gick törstig eller hungrig från den vistelsen. Niccoló som äger restaurangen är en mycket duktig hästryttare (hinder) och skulle kanske kunna rida med på hästkapplöpningen Il Palio (http://www.ilpaliodisiena.com/english/indexeng.htm) här i Siena, vilket är ett mycket hedervärt uppdrag. Men man rider barbacka och det skiljer sig ganska mycket ifrån att rida över hinder och dessutom inte ha någon sadel, vilket i sig kräver mycket starka ben. Av någon anledning så är det numera oftast ryttare från Sardinien som rider Palion för de olika contradorna i staden. De har av någon anledning specialiserat sig på denna ridform.

/Leif