vincykel

Hej,

Radda in Chianti - Castello di Brolio - Radda in Chianti var resplanen idag för "i brasiliani". Dagen började dock med viss väntan på dem, då deras telefonväckning inte hade fungerat, de och hotellet har förstås olika versioner av varför den inte fungerade... Men det gjorde inte oss så mycket, guide-kandidaten Per och jag kilade ner till fiket på hörnet och fick oss en god pratstund med den kvinnliga fägringen som personalen bestod av där. När det äventyret var klart och kunderna fortfarande inte hade vaknat, så gick vi upp till en liten vinbutik och provade några goda (nåja) Chianti-viner där, tror mestadels besöket där berodde en vacker kurvig brunett som jobbade i affären (man är ju inte mer en människa, eller män-i-skor kanske man ska säga. Men hur som haver, mitt under vinprovningen så kommer givetvis los brasilianos ångandes ut ur hotell-entrén med väskor och hela köret, så det var bara släppa vad man hade för händer (och ögon) och ta sig ut till dem vid cyklarna och höra vad som hade skett. Hotellpersonalen hade till och med varit upp och bultat på dörren för att väcka dem efter att vi hade kommit dit (men de tycktes ha glömt att det var dubbla dörrar in till deras hotellrum, just för att minska oljud från korridoren....).

Radda ligger ganska högt, så vart man än åker så har man bara nerförsbackar, till skillnad från Florens, där det är precis tvärtom. Vi dundrade på ner mot Castello di Brolio, där vi skulle titta på deras vinslott och prova deras viner och olivolja. Kunderna var inga duvungar på cyklar, så turen gick helt smärtfritt fram till Castello di Brolio. Efter provsmakningen så monterade vi cyklarna på taket (törs man skriva det tro?), för att vi skulle hinna till ett underbart litet matställe strax söder om Radda som heter Poggio Antinoro, ett namn förvillande likt den kända vinmakarfamiljen Antinori, men det är inte riktigt samma sak, huset och ägorna är inte riktigt lika stora, men vem sa att storleken har betydelse? Servicen på Poggio Antinoro var glimrende som Ole kanske skulle ha sagt, och det fanns också vackert litet museum över gårdens historia och produktion av olivolja och vin genom seklernas gång.

Tillbaka till Radda så lämnade vi Brasilianos med en hejdundrande väckarklocka (om jag nu hade haft någon). Naturligtvis så var de riktigt på hugget dagen efter, före utsatt tid t o m, så att vi inte hann med vårt efterlängtade morgonkaffe, men det är sådant man ibland får ta som guide. Och lite käck hade man ju varit om dagens väckningsproblem med Brasilianos, så det fick man äta upp.

När man kom hem till Florens så var det bara att hoppa i duschen och förbereda sig inför kvällens förprov i vinkunskap på Sommelier-kursen i Prato. Jag tog bussen ut till Federico som bor i Scandicci, sedan så åkte gemensamt till en mysig liten restaurang i Prato där förprovet skulle hållas. Det blev en lång och tuff tillställning, men ändå med glimten i ögat, och jag kände väl att det fattades lite inför provet innan jag skulle kunna bli godkänd. Men tar jag bara tiden som är kvar och koncentrerar mig ordentligt så kommer det att gå vägen. Det blev nästan midnatt innan vi blev klara, så det kändes lite segt att stanna kvar ytterligare, för att "efterfesta" eller vad man skulle kunna kalla det. Men jag kunde att morgondagens jobb med Brasilianos var viktigare.

/Leif