vincykel

Hej,

Idag blev en dag då jag och 4 andra guider tog 57 cyklande belgare upp till Piazzale Michelangelo från cenrala Florens. Det var en spännande upplevelse, men alla kom lyckligt både upp och ner därifrån. En belgare bromsade på sig rätt så rejält vid en nerförsbacke, han hade haft för hög fart och var inte beredd på att man kanske måste stanna inför en rondell, men det gick bra, inga personskador uppstod. Vad som inte hade framkommit i programmet var att det var bokat fika-besök på Café Loggia kl 5, och vi var där strax innan 4, så det blev en timme att slå ihjäl uppe på Piazzale Michelangelo, kan bli lite segt även för en som inte har varit där förut. Visst, man kan gå upp till kyrkan San Miniato som har en viss historia, och om möjligt en än vackrare utsikt över centrala Florens, än vad Piazzale Michelangelo har. När man har en grupp så stor som 57 personer så får man dela upp den lite, vi gjorde 5 grupper, lite mer hanterbart genom Florens kaotiska trafik (men det finns en cykelbana faktiskt!). Några belgare var riktigt erfarna bikers, men det var svårt att tillfredsställa deras åklust på så kort sträcka och tid, dessutom med så stor grupp. För dem så hade det varit bättre om de hade hyrt egna hojar och stuckit ut på egen hand. För jobbet så fick man 100 pengar, alltid något. Per kilometer räknat så var det nog ett av de mest välbetalda jobben jag haft.

Jag hann också med några timmars studier av hur man kombinerar mat och vin, det finns en hel del grundregler för hur man väljer vin till maten, med tanke på om maten är söt, salt, fet eller "sur", och tillhörande dofter. Lite mer än tumregeln (tumreglarna?) vitt = fisk/fågel, rött= nöt/griskött, rosé=pizza, vilka i sig inte är några absoluta regler, utan kan/bör frångås beroende på vinernas karaktäristika.

På kvällen så fick jag uppleva en riktig peruansk födelsedagsfest, det var Coco som fyllde 29 bast, dagen innan ett av hans syskonbarn, så de firade 30-årsdag tillsammans :-) Det var prat, sång, dans tårtor och godsaker av alla de slag. Naturligtvis så satt man kvar alldeles för länge (det fick man betala för dagen efter, men vad gjorde det? med så mycket vacker kvinnlig fägring).

Familjekänslan bland peruaner är om möjligt ännu starkare än den bland italienare, som dessutom börjar luckras upp lite tycker jag mig märka, åtminstone bland dem som bor inne i stan. Det är bara en nackdel, Coco och Rossi bor på 6:e våningen (utan hiss!), undras vad flyttgubbarna säger om det? Men det ger god kondition och starka ben minsann!

/Leif